Det är dags nu. Två tusen och tio års sista timmar tickar ned i takt med gökurets pendel. Ett år av blogg. Ett år av skrivande och skapande. Ett år som bloggare.

Det är nu dags att dra ihop säcken. Skriva det jag inte skrivit eller behålla det jag har kvar. Det hela har varit en märklig upplevelse. Ett nyårslöfte som jag inte trodde på utan föraktade. 2010 – Ett bloggår. Det har varit svårt och pressande men när jag nu sitter här, där allt började, så är det svårt att finna ord. Ord som betyder och beskriver något. Som avslutar mitt år och blogg.Trodde inte det skulle vara så svårt idag. Svårt att sluta skriva men nu är tiden kommen. Jag kommer sakna det. Det är dags att tacka för mig. Ett nytt nyår och nya löften. Det är dags. Mitt sista inlägg. Tack, hej och Gott Nytt År.

Under mitt år som bloggare har jag haft många läsare. Många fler än vad jag någonsin skulle tro. Det har varit med en skräckblandad förtjusning jag sett läsarsifforna stiga till i genomsnitt 100 per dag. Det är märkligt. Att hundra personer, varje dag tycker att det är intressant att läsa vad jag skriver.

Jag har under året ställt en massa frågor till mina läsare för att om möjligt få reda lite mer om er då ni nu vet mycket om mig.

Du som genomsnittlig läsare är en tjej som gillar Paris Hilton. Du tycker faktiskt att hon är den som sammanfattar föra decenniet bäst. Du ser dig själv som en blandning mellan Joey och Rachel i Vänner och skulle aldrig vilja ställa upp i Singing Bee. Detta för att det är så uselt att det skulle dra ned dig i smutsen.

Du äter hamburgare och äter det helst på Burger King även fast du egentligen vill ha japansk mat. Förutom Singing Bee så avskyr du även från ElDorado då dessa produkter inte stämmer med din personlighet. Du är singel utan barn och har en blogg som du skriver medan du läser din morgontidning samt de 5-6 skönlitterära romanerna du läser varje år.

Du är en patriotisk norrlänning som älskar skånska. Din förkärlek till Skåne har gjort så att du vanligen budar hem produkter från sidor som tradera. Då vintern är väldigt mustig för dig så önskar du ofta att Sverige antingen hade sommar året runt eller att vårt land låg i Marocko alternativt i Finspång.

För att lätta upp ditt sinne i mörka tider så lyssnar du på radioprogrammet Mammas Nya kille medan du kollar facebook under 30-60 minuter dagligen. Ett annat radioprogram du brukar lyssna på är Sommar i P1 och du hoppas på att få höra mig där nästa år genom din röst till årets nyårslöfte.

Då du inte kan rida så vill du gärna resa med Botniabanan och Uppsala länstrafik som du uppskattar och ibland älskar. Något du också har svårt att bestämma dig för är färgen rosa. En del av dig ÄLSKAR rosa medan en del av dig HATAR färgen.

Du är student och firade jul hemma hos dina föräldrar. Inför jul tog du dig till din lokala Konsumbutik där du, med ditt självklara Coopmedmerakort köpte ekologisk mellanmjölk. Din favorit. När du gick till kassan köpte du, som rojalist en tidning om årets bröllop.

Som kristen konservativ singelkvinna med glasögon, så gillar du att diskutera mycket  i din soffa du köpt och värnplikten är något du ställer dig starkt bakom. Trots eller på grund av dina starka åsikter så har du ingen vän som är låssmed men har dock hunnit med 4-6 bröllop i ditt liv. Din bästa vän är din vandrande pinne som följt dig genom livet. Likt honom är du en badkruka och hade inte badat den 25 juni. Överhuvudtaget verkar träning inte vara något du utövar då Zumbadans är något du ej provat.

Men för övrigt verkar det som om ni uppskattat mitt skrivande om mina spellistor. Något som jag är väldigt glad över. Jag hoppas ni nu tar väl vara på tiden som ni nu ”sparar in” när jag lägger ned bloggen. Varför inte skicka mig ett kort?

Tack och hej.

Vandrar längs tomma gator. Jag är i Sundsvall. Min barndoms stad. Vandrar längs min tidigare skolväg. Längs tivolibackens träd ser jag ned mot staden som lyser mellan stammarna. Varje sten är ett minne. Varje känsla jag känt på dessa platser gör sig påminda. Min barndoms stad.

Det är med en känsla av vemod jag traskar längs ån. Förbi torg och gallerior. Min gymnasieskolas pampiga siluett ligger över staden. Vänner jag haft nära här som nu är borta. Rutiner jag då haft som ej finns kvar. Jag lyser upp för jag vet att jag ska träffa vänner. Vänner från min barndoms stad.

Blåsarnas julsång tar slut och den magiska förvirringen uppkommer. Den uppkom vid samma tidpunkt förra året men hade som tur var, undanröjt året innan med en enkel mening i introduktionen.

Men nu var inget sagt. Ingen regel bestämd och förvirringen total. Ska man applådera?! Tystnaden efter låten kvarstår och millisekunder blir till minuter. Nu eller aldrig.

Aldrig. Beslutet tas av de hundratals besökarna med undantag för en gammal tant i gula kläder två rader bakom mig som klappar tyst och smekande. En ny låt kommer på den traditionella repertoaren. Nu med sång i klassisk pingstanda. Låten avslutas och förvirringen kvarstår. Vi tog ett beslut tidigare. Gäller det även sång?

Den gula damen klappar om än högre och får med sig några få i en lam klapp som aldrig borde ha skapats. Tre barn kommer upp på scenen. Det här kan bli knepigt. Det är barn.

Barnen sjunger klar sin låt och förvirringen är om än en aning högre. Om det inte gällde musikerna och knappt för de tre sångarna. Gäller det då för barnen?

Barnen går ned från scenen efter en fint framträdande och jag ser hur damen i den gula klädseln tar sats. Jag gör likaså och klappar högt och frenetiskt. Responsen blir ett genomslag på dryga 50% i publiken och en del onda blickar från ungdomar i pingstknut som syns på min högra sida. Dessvärre slutar inte problemet där utan kvarstår och slutar i ett ostrukturellt applåderande där vissa får medan andra får inget. Livets hårda skola. Nu även i Pingst i Örnsköldsvik. God Jul.

Det är jul. Känslan är svår att förstå ännu svårare att ta in. Känslan som uppkommit varje år kom inte smygande som tidigare. Den överrumplade mig i tisdags kväll när jag klev in i mitt föräldrahem. Där stod vår gigantiska gran a la tre meter i all sin prakt. Saffranslukten från köksön osade och blandade sig med kanel och kakao. Lugnet ligger över revgatan 2. Personlighetspsykologin känns avlägsen och Julen ett faktum. Jag är hemma och det är jul.

God Jul.

Läste igenom och kom fram till att jag inte haft hemma hos reportage från mitt nya hem i Umeå. Så här kommer lite bilder från mitt kära väst på stan.