O helga natt

Trumpetens skära ton skär genom rummet medan trombonens ton vibrerar mot kyrkans glasfönster. Dirigentens svallande rörelser försöker få ordning på den bastuba som laggar efter sedan den pampiga refrängen. Det är Julaftons kväll och jag är enligt traditionen på O helga natt i Pingstkyrkan, Örnsköldsvik.

Blåsarnas julsång tar slut och den magiska förvirringen uppkommer. Den uppkom vid samma tidpunkt förra året men hade som tur var, undanröjt året innan med en enkel mening i introduktionen.

Men nu var inget sagt. Ingen regel bestämd och förvirringen total. Ska man applådera?! Tystnaden efter låten kvarstår och millisekunder blir till minuter. Nu eller aldrig.

Aldrig. Beslutet tas av de hundratals besökarna med undantag för en gammal tant i gula kläder två rader bakom mig som klappar tyst och smekande. En ny låt kommer på den traditionella repertoaren. Nu med sång i klassisk pingstanda. Låten avslutas och förvirringen kvarstår. Vi tog ett beslut tidigare. Gäller det även sång?

Den gula damen klappar om än högre och får med sig några få i en lam klapp som aldrig borde ha skapats. Tre barn kommer upp på scenen. Det här kan bli knepigt. Det är barn.

Barnen sjunger klar sin låt och förvirringen är om än en aning högre. Om det inte gällde musikerna och knappt för de tre sångarna. Gäller det då för barnen?

Barnen går ned från scenen efter en fint framträdande och jag ser hur damen i den gula klädseln tar sats. Jag gör likaså och klappar högt och frenetiskt. Responsen blir ett genomslag på dryga 50% i publiken och en del onda blickar från ungdomar i pingstknut som syns på min högra sida. Dessvärre slutar inte problemet där utan kvarstår och slutar i ett ostrukturellt applåderande där vissa får medan andra får inget. Livets hårda skola. Nu även i Pingst i Örnsköldsvik. God Jul.